Vi vill vara med och bygga 
ett gott samhälle

Bostäder i Ekoparken

Arild Vågen [CC BY-SA]

 Tillbaka

I Stockholm är vi mån om våra grönområden och vi skyddar väldigt mycket, inte bara genom ekoparken utan också genom naturskyddsområden, nationalpark, naturreservat, friluftsområden, parker, strandskydd och andra riksintressen. Till det kan läggas vår skärgård och allt vatten däremellan.

Centralt i stan finns nationalstadsparken som upptar ett större område än hela övriga innerstan. En idé om en för all framtid skyddad sammanhängande central nationalpark är beundransvärd men inte realistisk. Det som borde vara ett enda område, är i verkligheten flera olika zoner där djurliv och fauna är skilt åt.

Fjäderholmarna och Skeppsholmen har ingenting gemensamt med Södra Djurgården medan gränsen mellan Ulriksdal, Brunnsviken och Norra Djurgården består av trafikbarriärer. Sörentorp, där polishögskolan finns, är inhägnat med taggtråd även om en cykelväg vid vattnet är öppen dagtid.

Ett rådjur som ska mellan Södra Djurgården och Hagaparken måste oavsett ekoparken idag passera 7-10 gator och 10-15 gångvägar, förutom dagis och fotbollsplan för att komma närmaste väg.

Att ny bebyggelse inom Nationalstadsparken nästan är omöjlig att göra har inte bara gjort att Albano industriområde tagit 25 år att bebygga, man har också fått ändra planerna för en trafikled för att bevara en lind till kostnad av 70 miljoner, universitetsområdet är svårt att utveckla och alla stora eller små ärenden blir svårhanterbara. Idén är god men man har kanske haft en orealistisk syn på idén om en sammanhängande park, som aldrig har funnits, och därför kopplat samman två viktiga centrala naturområden vilket har medfört en frysning av marken. Tessinparken, som finns på bilden, är till exempel en del av ekoparken, som helt uppenbart är en stadsdel snarare än en del ett sammanhängande naturområde.

Vi tror att det finns ett stöd hos stockholmarna att vi för framtiden bevarar Södra Djurgården och området vid Djurgårdsbrunnskanalen som park samt att Brunnsviken, norra Djurgården och Ulriksdal har ett starkare skydd.

Vi föreslår därför nya gränser anpassad efter verkligheten vilket i praktiken gör att det blir en ekopark i norr i tre avdelningar varav kopplingen däremellan bör ha en särskild status (kanske kompletterande lagstiftning). Detta eftersom det både är av värde att djur och människor liv kan fritt röra sig men också att bebyggelse i viss mån kan avskärma trafiklederna vilket är en fördel för naturområdet.

Södra Djurgården behöver ett skydd, om detta är genom en till ekopark kan diskuteras men området kommer ibland att behöva nya byggnaden (museum eller utbyggnader) och kanske är denna lagstiftning ett hinder. Fjäderholmarna och Skeppsholmen behöver inget skydd och det är tveksamt om Moderna museet hade kunnat byggas om ekoparken startats tidigare.

Sörentorp, Bergshamra, Universitetsområdet, Lill-Jansskogen och Gärdet måste få vara områden som kan bebyggas och vi anser att varje generation måste få ta sina egna beslut om detta. Vi tror att vi i en storstad hellre behöver koppla ihop människor än natur. 

Vi föreslår därför en respektfull bebyggelse på 80-90 hektar som kopplar samman innerstan med Värtan och norra Djurgårdsstaden, att universitetsområdet kan bebyggas med 40-50 hektar och Frösundavik med 5-10 hektar. Tillsammans med bebyggelse av Sörentorp och förtätning i Bergshamra kan detta ge boende och arbete för 10.000-tals invånare. 

Vi ser också gärna att Uggleviken återställs som sjö vilket ökar naturvärdet på Norra Djurgården.

I vårt förslag bebyggs Gärdets sportfält samt ett område norr om TV-huset. Dessa 30 hektar öppna ytor försvinner visserligen och blir en del i en stadsmiljö men precis bredvid finns 50 hektar likadan öppen ängsmark kvar som en del av parken.

Vid Loudden tar vi 10 hektar skogsmark och tre hektar öppen yta i anspråk för ett bo- stadsområde. Samtidigt är hela vattnet och området runt Lidingöbro skyddat.

Detta i den del av nationalstadsparken som är längst från vanlig bebyggelse och få personer använder för rekreation.

Lindarängsvägen breddas och blir en tydlig gräns mellan parken och bostadsområdet vid Loudden samt Frihamnen.

Det känns självklart att ett stadsnära område som Storängsbotten måste kunna byggas som stad och knyta ihop Norra Djurgårdsstaden med övriga stadskärnan. En stor asfalte- rad yta som varit industriområde kan knappast ha några större naturvärden som är vik- tiga att bevara. Bara att denna yta idag ingår i en stadspark borde ifrågasättas.

En del av skogsområdena runt KTH bör kunna användas till utbildning och boende. Att ha en begränsning i hur bra utbildning vi får ha i Sverige och vilket utrymme som därför krävs för detta för all framtid, är märkligt.

Särskilt när det rör sig om en vanlig skog, inte ens av parkkaraktär, som idag är skyddad. Samtidigt vill vi ändå bevara en stor central del av Lill-Jansskogen och bättre koppla ihop den till Uggleviken som vi vill återställa som sjö.

Vid Universitetet vill vi bygga studentlägenheter i en stads- och parkmiljö. Med en om- fattande men varsam bebyggelse, där få av gatorna är för biltrafik, berörs väldigt lite av miljön runt universitetet. Vi löser boendeproblem för studenter men bevarar ändå hela områdets karaktär.